Ute är det strålande vackert. Skutan gnistrar i solens sken. Det är magiskt. Att bara stanna upp och andas in, känna de krispiga dofterna, känna den mjuka vinden. Livet. Det är vår i luften och man borde känna sig alldeles lycklig. Det gör inte jag. Inte idag. Idag är det bäckmörkt inom mig. Idag är en sån dag då jag mest av allt vill dö.
På väg hem från lämningen i morse så funderade jag på om det kanske är dags att jag lämnar livet trots allt. Det kanske är dags nu? Jag kommer ju ingenstans. Vet inte vart jag vill. Hittar inte ut och är helt vilse i mitt inre. Kanske jag har gjort mitt här på jorden? Världen är vacker, särskilt idag, men jag har mer och mer svårt att känna tacksamhet för det lilla. Vet inte om jag har lust att försöka mer.
Idag, den vackraste av vintervita dagar är helt svart för mig. Känn ingen oro nu, det här är inget nytt. Svarta dagar har varit min vardag sedan jag var barn. Svarta dagar med en intensiv längtan efter frid. Jag har aldrig varit rädd för döden, den är min räddning, mitt lugn, mitt mål. Men jag har hittills varit för nyfiken på att upptäcka vad som finns på vägen mot slutet för att ta en genväg dit. Har inte velat skynda. Kommer ju dit tids nog. Friheten ligger i den trygga känslan att det är jag som bestämmer. När det är dags. Det finns de, jag skulle vilja säga de flesta, som påstår att det inte är den enskildes sak att bestämma, men det struntar jag i. Varför fortsätta när det inte längre finns någon glädje? Och helt ärligt…vem skulle ens märka om jag försvann?
Kardiologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus sa till oss när vi satt där med det färska beskedet om vårt barns svåra hjärtsjukdom att ”det viktigaste för en människa är att ingå i ett sammanhang”. Gör man det, känner man det, att man ingår i något större, att man är en del utav något, att man har betydelse, så spelar resten inte så stor roll. Jag tror det är sant. Problemet är att jag inte ingår i ett sammanhang. Jag är ensam. Utanför. Jag är ingenting. Jag finns inte och ändå så är jag här…
Det är svårt att hålla sig vid ytan. Tröttsamt. Jag har lärt mig att kontrollera mina tankar, vet att allt styrs av vad jag tänker och hur jag förhåller mig till mina känslor. Jag har lärt mig att observera mina tankar och låta de onda passera. Att se ljuset i det lilla och bygga livet på det jag faktiskt har. Men så kommer de här dagarna då det svarta hålet inom mig får kraft, då jag sugs ner i mörkret, oförmögen att stå emot. Då bleknar allt som är verkligt och jag för en stilla kamp om livet, inom mig.
Äsch, tror jag avslutar nu. Kanske inte livet, men att försöka förklara. Det är ändå ingen som förstår. Så jag nöjer mig med att säga att idag är en jävla skitdag, det var skönt att få skriva av sig och så sätter vi punkt här.
foto: Niclas Ström
Stockholm-Åre 