Bytte bakgrundsbild på telefonen. Från en vinterbild till den här lite mer vårliga.
Tycker om den.
Mina fina en dag på fjället.
Tycker om hur de har samlats och bara tittar ut på allt det vackra.
Lugnet det skänker och lyckan det ger.
Åre.
Det har varit ett äventyr. Mest roligt men också en hel del svårt men vi är alla överens, det är här vi vill bo.
Om det blir så återstår att se.
”Här bor vi som inte vill växa upp, som inte drömmer om karriär och att gå i kostym. Här får man ha barnasinnet kvar och åka skidor, snowboard, skoter och cykel. Sen jag flyttade hit för elva år sen så är det nog ingen av de jag känner som har förändrats. Visst många har fått ett par barn men vi slutar aldrig att leka…”
Känner mig äntligen hemma.
Bara så ni vet så har mina dygn också bara 24 timmar. Jag har lika mycket eller lite tid som alla andra.
Det kanske bara är så att jag prioriterar min tid annorlunda…
Jag är mestadels ensamstående med fyra barn på okänd mark. Det är oftast mysigt, men ingen lek. Det kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande.
Men jag kör på!
Det är inte många strån som ligger rätt i stacken, har egentligen ingen koll på någonting. Har ingen plan. Vet ingenting om morgondagen.
Försöker bara leva idag.
Freja och jag har just ätit lunch. Nu väntar vi på att första taxin med skolbarn ska komma (de hann komma medan jag skrev) Wilma har långdag idag så hon kommer senare.
Funderar lite över tiden som gått.
Första veckan utan man är nu snart avklarad, han kommer ju hit sent ikväll. Det har gått bra. Fantastiskt bra faktiskt! Det var superjobbigt att vinka av honom i söndags men sen har veckan rasat på. Det har varit skola och slalomträning och vanlig vardag. Allt är fortfarande nytt och ovant och jag skulle ljuga om jag sa att allt bara har varit lätt, men på det stora hela så känns det väldigt bra.
Jag är glad att jag har tagit det här steget. Att jag vågade följa mitt hjärta och göra något som för många verkade totalt galet. Att åka hit, där jag inte känner en människa. Ensam med fyra barn. Utan någon egentlig plan. Bara ett plötsligt infall som turligt nog råkade bli verklighet. För många är det nog total galenskap, men för mig är det livet! Man måste våga hoppa på tåget när det går förbi annars blir man stående på stationen liksom…
Jag kanske är galen vad vet jag, men jag mår som allra bäst när jag utmanar mig själv, när jag ger mig ut på okänt vatten. Jag vill känna att jag lever. Jag vill ha puls i livet, mår bra av att det går upp och ner. Sån har jag alltid varit. Ena sekunden är det full fart framåt med flaggan i topp och i nästa så kraschar jag totalt, sjunker ner i den djupaste gyttjan, tror att jag ska dö, orkar knappt andas. Ibland avundas jag alla ”normala” människor som går runt och verkar så glada och nöjda med livet. Som har hittat hem och trivs där. Verkar så skönt på nåt sätt, mindre stressande. Men samtidigt så gillar jag kickarna i att alltid jaga efter mer. Jag har accepterat att jag är annorlunda. Alla lever vi livet olika. Som min bror sa – folk får väl vara som de vill, bara de accepterar att jag är som jag är…
Livet är härligt! Det ska levas medan man har det. Jag vill fylla mitt med så mycket intryck och upplevelser jag bara kan. Good or bad spelar ingen roll egentligen. Hellre det än att trampa på samma ställe hela livet, så funkar jag. Är väl en rastlös och lite vilsen själ. Mitt motto har alltid varit att när det väl är dags att checka ut – kasta in handduken – flyga vidare – då vill jag ligga där med ett leende på läpparna och tänka att ”Fasen, det var värt det! Livet! Let’s do it again!
Nej…nu ska jag utmana ödet och ge mig ut och köra i halkan. Måste fylla på förråden så det blir en sväng till ICA. Får se om jag kommer hem igen… 😉
Dagens lunchutsiktsbilder…
Kram på er!
Stockholm-Åre 