Lite ångest nu då ra…

I morgon firar jag och mannen att vi varit gifta i NIO år! Tiden bara rusar iväg.

Hursom så har supersöta Hanna erbjudit sig att passa våra små så att vi ska kunna få lite tid på tu man hand. Tror bestämt att hon sa…”men när var ni på dejt sist, är ni tråkiga eller? Gör nåt!”

Fast…

Jag har ju den här grejen att jag tycker att det är jobbigt att gå ut bland folk. På riktigt. Avskyr stan. Har en sån här hang up eller fobi att jag är för ful för att vistas bland vanligt folk. Det är en utmaning för mig att gå ut på restaurang å sånt. Jag vet att det är knäppt men jag känner verkligen så. Jag passar liksom aldrig in och känner mig alltid väldigt obekväm. Jag trivs bäst hemma eller med nära vänner.

Så nu har jag asont i magen inför imorgon och vet inte hur jag ska göra…

Dagens sanning…

Det här med febern. Kanske dags att prata om den. Jag har dragit på det länge nog nu.

Febern är kvar. Men mycket lägre än förut. Ska tillbaka till Hälsocentralen snart och ta nya prover.

Det som hände och som gjorde hela grejen så mycket svårare var att jag i samma veva som vi kom hit lyckades bli gravid.

Det var oplanerat och jag måste våga erkänna det…oönskat…men ett faktum. Jag, eller vi ska jag säga, bestämde oss ändå för att behålla barnet utifrån tidigare inte så roliga erfarenheter i livet. Vi ställde in oss på att till hösten ta emot det femte barnet.

Så kom febern.

Jag googlade och oroade mig. Det är inte bra att ha hög feber när man är gravid. Hög långvarig feber kan orsaka allvarliga fosterskador läste jag. Tog upp det hos barnmorskan. Hon var osäker och skickade mig till doktorn som inte visste nånting om feber och graviditet. Han ringde Östersund och googlade fram samma svar som jag. Förvirrad.

”Du behöver nog inte oroa dig” var svaret jag fick överallt.

Så jag försökte leva med det. Men efter fyra eller om det var fem veckor (minns inte nu) i den kroppsliga inre hettan kände jag att jag behövde få hjälp. Akut!

Det var då vi åkte till Östersund. Det var då jag blev inskriven på medicin istället för gyn och blev sittandes i femtielva timmar utan att bli sedd. Det var då jag åkte hem med tårarna rinnandes nedför kinderna och en längtan till Stockholm och mitt trygga SöS där jag levererat mina tidigare skatter. Det var då mannen missade tåget och allt bara kändes hopplöst.

Men skam den som ger sig. Nytt försök på Hälsocentralen. Ny läkare. Säsongare från Stockholm. Han kändes trygg, han lyssnade på mig men gav mig inga svar. För svår fråga.

Ingen kunde säga om febern skadade mitt barn.

Jag började fundera på om det var barnet som orsakade febern men det kändes inte helt rimligt. Har aldrig drabbats av feber i mina tidigare graviditeter. Temphöjning kan ju ske vid graviditet men inte en konstant temperatur runt 39 grader +, det känns inte riktigt.

Valborg.

Jag var ensam med barnen. Kände mig så otroligt sjuk och trött och ville bara vila. Barnen ville åka till elden där alla kompisar var. Jag masade mig upp från soffan för att göra mig i ordning.

Blod.

Förstod direkt att det var över. Ringde mannen. Han var just hemkommen till Stockholm men fick vända i dörren och kasta sig på ett tåg tillbaka. Inget valborgsfirande och besvikna barn. Jag försökte att inte känna alls.

Mannen kom morgonen efter och vi åkte in till Östersund igen. En läkare undersökte mig och konstaterade att hon inte kunde se någon hjärtaktivitet. Hon klappade mig lugnande på armen och sa att ytterligare en läkare skulle komma och kolla. För säkerhets skull. Man gör så när…hon gjorde en paus…det är rutin, så att vi är helt säkra på att vi sett rätt. Hon lämnade rummet.

Jag visste redan.
Det var över.
Barnet måste ut.

Åkte hem på kvällen tyst och tom med massiva skuldkänslor för att jag bråkat och sagt att jag inte ville ha barnet, att jag inte varit glad över graviditeten.

Nu fick jag mitt straff.
För min otacksamhet för livets vackraste gåva.

Det svider ordentligt.

Stora tjejerna som visste blev ledsna. De hade sett fram emot att få ett litet syskon. De tyckte det var orättvist att vår familj nu har förlorat två små hjärtan.

Jag frågade läkaren om vem som egentligen gjorde vem sjuk?

Kunde det kanske vara så att jag fick feber för att bebisen inte längre levde och kroppen på nåt sätt ville bli av med den? Eller var det min feber som gjorde att bebisens hjärta inte längre orkade slå?

”Man får inte feber för att fostret dör” sa hon. ”Det där sköter kroppen så bra”

Så nu sitter jag här. Med alla tankarna. Jag är så otroligt ledsen och besviken på sjukvården som inte lyssnade när jag tog upp min oro och jag sitter med enorma skuldkänslor över att jag samtidigt känner en viss lättnad att livet ändå är tillbaka på banan.

Som det var tänkt.
Det nya livet i Åre.

Allt blev ju ställt på ända när det plötsligt flyttade in en baby i magen. Ensam, nyförlöst, tjugo minus ute och med fem barn varav en helt nyfödd att rodda i vardagen? Inte riktigt vad jag hade planerat när vi åkte hit.

Så nu är jag tillbaka där jag började.
Och ändå känns allt så himla fel.
Så himla fel.

Det är svårt.

Den osminkade sanningen. Livet är inte alltid så enkelt som det verkar…

Nu vet ni iallafall min historia och varför jag inte har haft prio på bloggen. Jag har så fullt upp med att orka andas…

Godnatt vänner…

Tankar…

Underbar morgon! Ljuset lyser upp hela dalen, den snö som ligger kvar på bergen glittrar som kristall och man börjar ana liv under det tunna istäcket på Åresjön. Det är så magiskt vackert här. Tror verkligen att alla årstider har sin charm, sin storhet. Blir alldeles tagen. Visst kan man längta ”hem” när man ser en stor sol och högra tempraturer över Stockholm men det är något visst med naturen här. Våren och sommaren dröjer men något säger mig att det är ”worth waiting for”. Har förälskat mig så totalt i den här platsen. Vill aldrig åka härifrån. Om jag någongång tvivlar på min känsla så behöver jag bara gå ut och andas. Det är här jag vill bo.

Men.

Det finns alltid ett men. En osäkerhet. En oro i kroppen.

Barnen.

Jag vet inte vad som är bäst för barnen. Jag tänker och tänker och slits mellan de olika alternativen och tankarna. Det måste ju vara fantastiskt att få växa upp här. Det är litet och lugnt och vintrarna är ju oslagbara. Och det bästa med den här lilla byn är att det ändå finns så mycket puls. Alla skidgäster, evenemang, restauranger, artister – byn lever! Men en liten by har också sina ”nackdelar”. Det är inte så många bofasta här så utbudet av aktiviteter blir begränsat för barnen. Det finns skidor och fotboll. Typ. Men om man nu inte gillar det? Om man vill dansa som mina tjejer, eller spela handboll eller gå på gymnastik, ja då är det Östersund som gäller och det känns lite för långt att åka tjugo mil tur och retur för en fyrtiominuters danslektion. Även om jag älskar mina barn och gör allt för dem.

En annan stor issue är skolan.

Skolan här ligger efter skolorna där hemma. Det går inte att sticka under stol med. Man har också problem med lokaler. Det växande antalet elever har gjort att skolan har blivit för trång och man behöver bygga ut eller bygga nytt. Men det finns inga pengar. Istället pratar man om sämre tider med fler besparingar. Det kan ju få vilken förståndig mamma som helst att dra öronen åt sig. Dessutom finns det bara skola upp till nian och sen flyttar barnen in till Östersund. Ska mina barn flytta hemifrån vid sexton? Nja…känns kanske inte helt okej. Ungdomarna verkar gilla det, att äntligen komma bort ifrån byn och in till storstan. Det oroar mig också. Är det så att det är tråkigt att växa upp här? Är det kanske för litet? Eller är det helt enkelt nyttigt att växa upp i det lilla trygga, även om det blir lite långtråkigt ibland? Ibland tänker jag att barnen här får med sig en grundtrygghet och ett lugn som de kommer ha nytta av längre fram när de ställs inför storstadens stress och press. Kanske att de uppskattar då att de fick växa upp i liten skala där barn fick vara barn långt upp i tonåren? Storstäder finns det ju gott om i världen och där kan de leva resten av sina liv om de så önskar. Kanske att det kan vara skönt att få leva sina första femton, sexton år i lugnet? Eller tänker jag helt fel nu? Det är stora frågor som snurrar i mitt förvirrade mammahuvud.

Dessutom så lever jag mestadels som ensamstående.

Min man arbetar i Stockholm och kommer hit på helgerna. På helgen är det ju liksom helg! Då är allt lite annorlunda, lite lättare, lite friare. Lite roligare. Observera nu att detta är en överenskommelse som vi har gjort tillsammans så jag beklagar mig på intet sätt att han inte är här mer och jag vet att han önskar vara här med oss på heltid. Men, det är inte en möjlighet i dagsläget så jag måste ändå väga in att jag till största delen är ensam med allt vad det innebär. Det är jag som ska se till att barnen kommer till skolan och hem igen, att de gör sina läxor, att de går på sina aktiviteter, att de får umgås med vänner, att de har hela och rena kläder, att de bor i ett välordnat hem och får frukost och middag varje dag. Det är jag som ska ta hand om dem när de är sjuka, det är jag som ska gå på alla föräldramöten och utvecklingssamtal, det är jag som ska se till att de kommer på sina tandläkartider etc. Det är jag. Bara jag. Pappan kommer till fredagsmyset. Han njuter av helgen tillsammans med oss. Det blir kalas! Men det är jag som drar runt vardagen. Jag måste liksom räkna in det. Att jag ska orka. År ut och år in. Just nu känns allt rätt enkelt. Jag är hög på upplevelser och min inre önskan om att bo här ger mig ett driv att dra runt det här. Om jag så ska gå på knäna så ska jag fixa det. För jag vill stanna. Jag måste stanna. För min skull. Jag tror att jag mår bäst här. Känner mig lyckligare när jag är långt bort. Vill inte tillbaka till allt det som gjorde mig ledsen och tom i själen. Det är lättare att vara ensam på en plats där man inte känner någon än att vara bortvald där man ingick i ett sammanhang.

Men det som är bäst för mig är kanske inte bäst för mina barn.

Och då är det jag som måste offras.

Önskar så att jag kunde se in i framtiden. Se de olika alternativen. Jag skulle vilja kika in på mina barn om fem år. I den ena kristallkulan skulle vi bo här och i den andra skulle vi bo kvar på Värmdö. Jag skulle vilja se deras små ansiken, höra deras samtal. Försöka ana var de verkar som lyckligast.

Fast någonstans tror jag ju ändå att de blir lyckliga var som. Det viktiga ligger nog i tryggheten, att ha varandra, en stabil grund att växa ifrån. Det är bara det att jag som mamma vill ge dem det bästa. Men hur ska jag veta vilket det är?

Svårt.

Livet…

Står i ett vägskäl. Undrar vilken väg jag ska gå. Ingen väg känns självklar men heller ingen utesluten.

Har ringt ett jobbigt samtal. Det händer något när tankarna blir till uttalade ord. De får liv. Blir mer på riktigt. På gott och ont.

En del av mig vill ligga under offerkoftan och gråta, en annan känner skam för att problemen är delikata.

Jag står inför så många val just nu och ändå känner jag mig så fast i ingenting. Som att allt gott ligger där mitt framför mig och bara väntar.

Men jag är oförmögen att plocka åt mig av det goda och blir bara ståendes på sidan med ångesten i min hand.

Jag ser en värld fylld av möjligheter gå mig förbi…

Påsken är hotad…

Mannen och hans jobb hotar vår påsk. Nu ser det mörkt ut. På alla fronter. Jobb dygnet runt, året runt, aldrig en ledig stund. Det går inte…

Så är det att driva företag säger nån lite besserwissigt.

Men nej vill jag säga.

Av de jag känner som har eget så vet jag faktiskt ingen som inte har haft en dag ledigt, faktiskt alla har haft sommarsemester och många har varit lediga mer än så. En vecka utomlands, en vecka i fjällen, en högtid med släkt och vänner. Dagar som de ägnat åt annat än sitt arbete. Det är inget konstigt. Tror det finns en lag på det. Rätten till lite ledighet. Det finns inte hos oss.

Men han är ju i Åre varje fredag?

Jo. Han jobbar in den tiden med råge under veckan. Han jobbar från 06:00 på morgonen till typ 02:00 på natten måndag till torsdag. Fredagar är han här. Ständigt i telefon och uppkopplad. Han är här. Inte ledig.

Min man har en kollega och flera anställda men varje gång semester kommer på tal så dyker nåt akut upp som tydligen bara min man kan klara av att lösa? Han skulle tex ha haft tre dagars ledigt med oss här i förra veckan men då blev hans kollega sjuk och min man fick ställa in tanken på ledighet och fick plötsligt dubbelt så mycket att göra.

Inget tack fick han för det heller. Mest bara gnäll över att han vill ta tåget hit igen på torsdag. Skärtorsdagen, dagen innan röd dag. Vad är problemet undrar jag?

Vi har heller ingen familj och inga vänner. Vad har det med saken att göra tänker ni?

Jo för att vi aldrig får tid ensamma, vi har aldrig möjlighet att göra något annat, något kul. Aldrig möjlighet att komma ifrån på tu man hand eller med andra vuxna. Det är liksom mannen och jag och våra fyra barn. Vi har bara varandra.

Vi vet att det är så och gnäller eg inte så mycket över det, det är ju som det är, finns inte mycket att göra. Vi har ingen släkt att fira högtider och bemärkelsedagar med, inga vänner att umgås och skratta med. Vi kan inte dra iväg på en weekend tillsammans när saker lugnat ner sig på jobbet, eller gå ut och äta eller nåt sånt som vi ofta får rådet att göra. Vi är ensamma. Det går inte.

Vi kan inte göra det.

Vi kan heller aldrig åka iväg på semester med familjen eftersom vi ju aldrig har nån semester. Så tiden vi har tillsammans han och jag och barnen är liksom ovärderlig. Utan helgen tillsammans så går vi under. Vi är varandras enda möjlighet till lite positiv och avkopplande energi. Det är svårt att förklara och verkar ännu svårare för folk att förstå.

Men att inte få fira påsken tillsammans är i vår familj en enorm katastrof!

Svar.

Jag har fått frågor om hur jag mår. Tänkte svara på det. Jag mår bra! 🙂

Att det kan verka annorlunda i vissa inlägg är för att jag är en känslomänniska. En funderande, nyfiken, levnadsglad person som vill ha ut mesta möjliga av livet!

Jag är oxå en skrivande person. Att skriva är mitt främsta uttryckssätt, skrivandet är liksom direkt kopplat till min själ. Med det skrivna ordet kan jag dela med mig av mina tankar. Skriva av mig stunden och gå vidare. Har svårt att förställa och/eller censurera mig. Ni får det som det är.

Kanske att det kan låta dramatiskt ibland men kom ihåg att det är ord, staplade på varann, ihoplimmade med en känsla som jag skapar och som du som läsare väver in. Känslan är äkta där och då orden printas men det är en reflektion av stunden inte av livet i stort.

Vill tacka er som frågat och skickat fina kommentarer för omtanken. Det värmer mitt hjärta att ni tog er tiden. Fint. ❤

Om ni undrar hur det är? Just nu? Så är det bra. Väldigt bra. Hade det varit annorlunda hade ni fått veta det.

Idag blir en bra dag!
Kram..

Så kan det va…

Kväll…

Ser på Mia på Grötö.

Bara ett gäng tjejer kan fnittra hysteriskt åt en felsägning mellan Rhode Island och Remouladsås.

Härligt! Jag skrattar med.

Drömmer om fina vänner, god mat och fnissiga samtal. Sena timmar.

Känner mig ensam. Barnen sover. Huset är tyst. Utanför fönstret är det stilla. Vackert.

Själv är jag rastlös. Kan inte sova. Inte gå och lägga mig nu. Har huvudet fullt av tankar. På det som varit, på hur det ska bli.

Vägval.

Inte min starka sida. Att välja. Är rädd att välja fel och fyllas av ånger. Vill inte missa nåt. Väger och väger tills det tillslut blir ingenting.

Försöker hitta den inre vägen. Lyssna till hjärtat. Men det känns stängt. Som om att det vill att jag ska använda huvudet för en gångs skull. Tänka. Göra upp en plan och följa den.

Det vågar jag inte. Vill inte. Är rädd att förlora mig själv.

Försöker koppla bort. Njuta av stunden. Av lugnet. Medan jag har det.

I morgon kommer det folk som ska hyra den andra lägenheten i huset. Ett större gäng. Undrar hur det ska bli, hur det kommer att kännas.

Det här är ju mitt hem nu. Vårt hem. En plats där vi får rå om varandra. För oss själva. Ingen har stört tidigare men nu börjar snart alla loven och med dem kommer gästerna. Lite läskigt. Eller kanske underbart?

Vi får väl se hur det blir.

Tänkte avsluta dagen med att se en film. ”Eat, Pray, Love.” Har läst boken och tyckte mycket om den. Inspirerande.
Om att våga göra annorlunda. Välja livet! Vara ensam med sig själv och tycka om det. Hitta den inre vägen ut.

Ja, det blir bra.
Och imorgon kommer mannen!

Sov gott!
Kram..

Lyckan, kärleken och meningen med livet…

På riktigt…

Bara så ni vet så har mina dygn också bara 24 timmar. Jag har lika mycket eller lite tid som alla andra.

Det kanske bara är så att jag prioriterar min tid annorlunda…

Jag är mestadels ensamstående med fyra barn på okänd mark. Det är oftast mysigt, men ingen lek. Det kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande.

Men jag kör på!

Det är inte många strån som ligger rätt i stacken, har egentligen ingen koll på någonting. Har ingen plan. Vet ingenting om morgondagen.

Försöker bara leva idag.

17 dagar…

Freja och jag har just ätit lunch. Nu väntar vi på att första taxin med skolbarn ska komma (de hann komma medan jag skrev) Wilma har långdag idag så hon kommer senare.

Funderar lite över tiden som gått.

Första veckan utan man är nu snart avklarad, han kommer ju hit sent ikväll. Det har gått bra. Fantastiskt bra faktiskt! Det var superjobbigt att vinka av honom i söndags men sen har veckan rasat på. Det har varit skola och slalomträning och vanlig vardag. Allt är fortfarande nytt och ovant och jag skulle ljuga om jag sa att allt bara har varit lätt, men på det stora hela så känns det väldigt bra.

Jag är glad att jag har tagit det här steget. Att jag vågade följa mitt hjärta och göra något som för många verkade totalt galet. Att åka hit, där jag inte känner en människa. Ensam med fyra barn. Utan någon egentlig plan. Bara ett plötsligt infall som turligt nog råkade bli verklighet. För många är det nog total galenskap, men för mig är det livet! Man måste våga hoppa på tåget när det går förbi annars blir man stående på stationen liksom…

Jag kanske är galen vad vet jag, men jag mår som allra bäst när jag utmanar mig själv, när jag ger mig ut på okänt vatten. Jag vill känna att jag lever. Jag vill ha puls i livet, mår bra av att det går upp och ner. Sån har jag alltid varit. Ena sekunden är det full fart framåt med flaggan i topp och i nästa så kraschar jag totalt, sjunker ner i den djupaste gyttjan, tror att jag ska dö, orkar knappt andas. Ibland avundas jag alla ”normala” människor som går runt och verkar så glada och nöjda med livet. Som har hittat hem och trivs där. Verkar så skönt på nåt sätt, mindre stressande. Men samtidigt så gillar jag kickarna i att alltid jaga efter mer. Jag har accepterat att jag är annorlunda. Alla lever vi livet olika. Som min bror sa –  folk får väl vara som de vill, bara de accepterar att jag är som jag är…

Livet är härligt! Det ska levas medan man har det. Jag vill fylla mitt med så mycket intryck och upplevelser jag bara kan. Good or bad spelar ingen roll egentligen. Hellre det än att trampa på samma ställe hela livet, så funkar jag. Är väl en rastlös och lite vilsen själ. Mitt motto har alltid varit att när det väl är dags att checka ut – kasta in handduken – flyga vidare – då vill jag ligga där med ett leende på läpparna och tänka att ”Fasen, det var värt det! Livet! Let’s do it again!

Nej…nu ska jag utmana ödet och ge mig ut och köra i halkan. Måste fylla på förråden så det blir en sväng till ICA. Får se om jag kommer hem igen… 😉

Dagens lunchutsiktsbilder…

Kram på er!

Tio dagar kvar…

Tio dagar kvar innan vi är på plats. Fullt upp hela tiden. Barnen går sina sista dagar i skolan och tar farväl av sina kompisar, avslutar projekt och gör sig redo. I morgon är sista dagen i skolan. Blandade känslor.

Börjar tänka på packningen men kommer ingenstans. Hur packar man för ett halvår liksom? Känns övermäktigt och jag gör ingenting. Blir handlingsförlamad.

Har träffat vänner och sagt hej då. Känns svårt. Även om det är under en begränsad tid. Någonstans inom mig så känns det som att vi aldrig kommer att ses igen.

Oliver har fått ett jättefint brev av sin nya klass. De hälsar honom välkommen och säger att de ska ta hand om honom och göra allt för att han ska trivas. Det kan ju vara läskigt att flytta. Hans nya fröken verkar helt underbar! Känns bra i mammahjärtat.

Thelma är den enda som inte har fått nåt brev. Hon var oxå den av barnen som inte fick träffa sin fröken när vi var där och hälsade på. Känns lite jobbigt eftersom hon är så känslig. Hon ska ju oxå gå i en väldigt liten klass. Bara 14 barn varav endast tre är tjejer. Här hemma har hon en massa vänner och trivs jättebra så det är klart att man oroar sig. Jag vill ju att alla barnen ska må bra. Får hoppas på det bästa tills motsatsen är bevisad.

Nu är det fullt upp med att förbereda inför den stundande julen här hemma. Lite ont om tid är det dock allt och årets julklappar blir inte som de brukar. Många nyttosaker inför resan och mindre leksaker. Oroar mig för att barnen ska bli besvikna. De förstår ju inte hur mycket vi investerar i det här, varför de ska ”offra” allt för det ännu för dem okända livet i Åre. De kan inte uppskatta det än. Men små ”grodor” ska de få alla våra barn och det blir nog väldigt uppskattat! Berättar mer sen. 🙂

Det blir lite tunt med uppdateringarna här men jag skriver ju fortfarande i gamla bloggen. På nyår byter jag.

Hoppas du hänger med oss på vårt nya och hittills största familjelivsäventyr då!

Kram.

Det känns i hjärtat…

Lämnade Freja på förskolan i morse. Glatt sprang hon in till personal och kompisar.
Hon skojade och skrattade och hade knappt tid att säga hej då till mig.
Lycka!
Hon trivs så otroligt bra och har så roligt med alla sina fina vänner!

Därför kändes det lite extra svårt när jag kom hem och öppnade ett kuvert från kommunen där det stod att hennes plats nu är uppsagd.

Vet att tid med familjen aldrig kan vara fel, att hon säkert kommer att ha det toppenbra i Åre, men ändå, som mamma vill man ju bara sina barns bästa och jag är förstås rädd att jag gör fel.
Tänk om allt det här, mitt påhitt, bara kommer att göra henne olycklig? Tänk om hon kommer att sitta där och vara ledsen? Ledsen på mig för att jag tog henne ifrån tryggheten och kompisarna?

Det är svårt.
Det känns i hjärtat.

Lite ledsamt…