Pannkakor och pannknack…

Både jag och Wilma har så grymt ont i huvudet. Ofta. Wilma brukar ju iofs ha ont i huvudet, men jag har ju aldrig huvudvärk i vanliga fall. Det händer liksom inte. Undrar om det beror på att vi bor så högt upp här på toppen av berget…värsta höghöjdslivet, haha… 🙂

Lovade Freja pannkakor till middag. Ni som känner mig vet ju att jag är katastrofdålig på att flippa pankisar. Men idag gick det riktigt bra. De blev fina och goda! Tror jag är bättre kompis med den här spisen! 🙂

Tänkte på en grej idag när jag var och hämtade Wilma i Duved där hon var och åkte skidor med sina kompisar…

Alltså min dotter är ute och åker skidor med sina kompisar!!!

De är ute, rör på sig, garvar, flirtar med boysen, fikar och instagrammar på toppstugan. Låter najs för en snart elvaåring tycker jag.

Hoppas verkligen att hon ska börja trivas lite bättre. Wilma har precis som Oliver haft en ganska motig start, men jag hoppas det ska lossna nu och bli så där bra som jag önskar. Att hon ska uppskatta den här tiden.

För vilket fantastiskt ställe vi bor på! Så här ser det ut när jag åker och hämtar barnen…

Kan aldrig få nog av naturen…

Ha en fin kväll!
Kram..

Glädje!

Idag fick Oliver och Freja en fin överraskning med posten…

Vykort från vännerna Gustav och Varga!

Lyckan är stor!

Bästisar…

Freja saknar sina vänner Eila och Varga. Jättemycket! Hon undrar om inte de kan komma och hälsa på och leka nån dag efter dagis.

Hon har ingen aning om avståndet.
Sötaste.
Om jag bara kunde så skulle jag ordna så att de var här imorgon!

Freja hjärtar er tjejer!

Hemlängtan…

Det har varit en orolig kväll. Mycket stök och en del tårar. Jobbigt att vara ny i skolan, jobbigt att längta efter pappa, jobbigt att sakna alla vännerna därhemma, jobbigt att vara utan Lexie.

It’s one of those days…

Hoppas det går över fort för det här känns inget vidare i mammahjärtat.

Tårar…

Usch, har precis varit och lämnat Lexie hos fina vännerna. Så himla jobbigt. Att ta farväl. Med hej då kramarna kommer tårarna. Min lilla vovve, mina fina vänner…fy…jobbigt med hej dås.
Hade också med oss en present till dem, den vi så hemlighetsfullt var och fixade i Forum igår. 🙂 För att de alltid, alltid ställer upp för och tänker på oss. Finns inte ens ord för vad det betyder för oss! Hur mycket vi uppskattar det och blir berörda på djupet av deras godhet! Och för att M alltid hjälper P och alltid kommer med ett leende! Härliga människa! Och förstås för att de nu ska ta hand om vår lilla skatt! ❤

Usch vad jag kommer att längta! Det känns väldigt tungt just nu, även om jag vet att vi ses igen.

Här ligger hon i sin lilla valpkorg hos sin nya familj och tycker säkert att vi är hemska som övergett henne… 😦

Foto: Johanna

Förändring…

Förr när jag sprang på gamla kompisar och bekanta så kunde det hända att vi hälsade på varandra. Ett snabbt hej, en liten menande nick eller som för det mesta – ingenting. Ni vet så där löjligt. Båda har sett varandra men ingen vill hälsa. Inte för att man tycker illa om varandra men för att man inte vet vad man ska säga. Lättare att bara gå förbi.

Det har skett en förändring på den punkten. Plötsligt vill alla stanna till och säga hej och fråga lite om Åre. När flyttar ni? Hur tänkte ni? Vart ska ni bo? Vad ska ni jobba med? Har ni sålt huset? Ska ni skilja er? Hur blir det för barnen?

Känns jätteroligt! Det här äventyret har liksom mjukat upp en massa gamla förhållanden, plötsligt hittar vi fram till varandra igen. Utbyter tankar och ord och skrattar tillsammans.Pratar om gamla tider och det nya som ska komma och allt som hänt däremellan. Åre har blivit en riktig icebreaker!

Har redan flera trevliga besök att se fram emot! Det är ju fördelen med Åre. Folk åker dit på skidsemester vilket gör det möjligt för mig/oss att träffa gamla vänner på ett enkelt sätt.

Just nu känns allt bara så himla bra!

Flyttanmälan…

Ligger hemma sjuk och har inte orkat blogga men det händer förstås en massa kring Åreflytten ändå!

I tisdags så fick barnen med sig utflyttningsanmälningar att lämna till skolan. Vi hade också talat om för dem att det nu är okej att berätta för alla kompisarna om flytten.

När de kom hem så frågade jag hur det hade gått och vad de hade sagt. Oliver berättade att hans fröken blev väldigt ledsen, hon började nästan gråta såg det ut som sa han lite sorgset. Stora tjejerna hade lämnat papprena till sina respektive lärare men inte sagt något till kompisarna, det var för svårt.

Allt det här skapar ju förstås en massa tankar och känslor.

Jag annonserade på facebook att vi är på väg bort. Fick övervägande positiva ord. Några ringde upp och ville veta mer, några messade och sa att de tycker att det är modigt, att de tycker att det är coolt att jag följer mitt hjärta och gör något annorlunda. Många vill veta mer ang det praktiska. Hur ska vi bo? Vad ska vi jobba med? Hur funkar det?

Några sa bara att de kommer att sakna oss.
Kärlek till er!