Sjuk.

Fy sjutton så sjuk jag är. Har legat med typ 40 graders feber sen i torsdags. Är verkligen helt under ytan. Döende. Manssjuk. 

Och i morse åkte mannen till Bahrain för att kolla på F1.

Känner mig ensam och ynklig. 

Kära vänner….

Den här bloggen skulle ju handla om vårt äventyr i Åre.
Nu är den tiden över.
I alla fall för nu.

För i sanningens namn så tror jag inte någon av oss är färdiga med Åre.
Äventyret blev till något något större.
Något vi aldrig hade väntat oss.
Åre blev vårt hem.
Vår trygghet.
Åre fångade våra själar.
Det är där vi vill bo.

Men livet tog en plötslig vändning och nu bor vi här igen.
I det gamla huset på den gamla platsen.
Och det går ju bra det med.
För tillfället.

Men bloggen förändrades.

Det som skulle beskriva ett roligt äventyr blev till en allvarlig verklighet.
En vardag långt ifrån dess ursprungliga syfte.
Det känns inte längre rätt att beskriva livet under den äventyrliga rubriken.
Det är dags att ta farväl.

Stockholm – Åre – Tillbaka igen.
Slut.

Inte helt sant.
Jag skriver fortfarande.
Om livet.
Fast nu på en gammal adress.

Inte för att livet någonsin kommer att vara som förr.
Det går inte.
Med varje ny erfarenhet man får och med varje ny kunskap man skaffar sig,
så kan man aldrig helt gå tillbaka till den man var förut.
Det är en omöjlighet.
Man är förändrad.
För alltid.

Så egentligen borde jag väl skaffa en ny adress.
En ny blogg med ett nytt innehåll.
Ta en ny inrikting i takt med livets föränderlighet.

Men det orkar jag inte.
Så jag recyclar en gammal.
Gott det med.

Jag vill tacka för att du har hängt med mig här. Att du har funnits vid min sida. Att du har följt mig och min familjs stora äventyr och livets alla vändningar med det. Att du har gillat och kommenterat eller bara visat din närvaro som en siffra i statistiken.

Det betyder mycket.
Att få dela med sig av glädje och sorg.
TACK!

Vill du så får du följa med mig in i fortsättningen också.
Men då får du klicka dig vidare HÄR.

Med massa kärlek,
Nina.

 

Det är dags att dra vidare i livet.
Mot nya äventyr!

Är det så här det ska vara?

Ja, är det så här det kommer att bli?

Lördagkväll. Mannen jobbar. Barnen är ute på sitt. Jag sitter ensam med ett glas vin. Lite trött. Ska man kanske göra en tidig kväll? Kan ju vara skönt att stiga upp tidigt i morgon bitti så man hinner få lite gjort.

FY sjutton!

Det är ju inte jag. Inte än iallafall. Jag har för mycket bubbel inuti. Min själ är inte redo att slå sig till ro. Har inte hittat dit än. Dit där man föredrar morgondisets ljus i gryningen framför nattens mystiska mörker och oändliga möjligheter.

Jag vill sitta uppe och nattsudda fram på småtimmarna med de jag tycker om. Jag vill dansa och sjunga och diskutera livets oväsentligheter med största allvar tills solen går upp. Jag vill krypa till sängs när fåglarna vaknar och låta dem vagga mig till sömns med sin sång.

Jag vill inte sitta ensam och gå och lägga mig tidigt.

Jag vill ha fredagsmys och lördagsmys och söndagsångest i soffan med mina ungar tätt inpå. Jag vill inte att de ska överge mig, aldrig någonsin, absolut inte nu. Står inte ut med tanken på att inte vara tillsammans hela familjen, hela tiden. Min familj är ju mitt allt!

Är det så här det ska bli? En framtid i ensamhet.

Då förstår jag att man hellre drar täcket över huvudet, sover och hoppas att livets dagar snart är förbi…

La Grande Finale!

Färdigskriven! Efter en helvetisk vecka så har jag äntligen skickat in den sista tentan för kursen. Fy sjutton vad tungt det har varit, har suttit från tidig morgon till sen kväll och läst och skrivit så att ögonen blöder och fingrarna krampar. Att mannen dessutom är iväg på nöjesresa med företaget den här veckan har ju inte direkt underlättat. Men nu är det över!
Om jag klarar mig eller inte (alltså om jag blir godkänd eller ej) det orkar jag inte tänka på just nu. Blir det omtenta är det vecka 19 och dit är det långt kvar!

Nu har jag fixat lite fredagsmys åt mig och barnen och det är hög tid att fira in den härligt lediga helgen som väntar!

På måndag dyker jag in i nästa moment…

Ha en fin helg!

En ynka liten dag…

…fick vi i backen tillsammans!
Njöt så av den hett efterlängtade dagen att jag glömde bort att fota, men några gånger lyckades jag hala fram mobilen ur fickan iallafall. Hey, något är ju bättre än inget!

Här sitter vi på lilla Tyrolen för lite lunch. Humöret på topp!

Gamlingen…

Full fart framåt….

…mot skogen!

Thelma och jag tog en paus på cafe Idet där vi kunde sitta och fika och ha stenkoll på backen utanför…

En varm kopp kaffe i sin bästaste miljö!

Plötsligt dök min lille skidfantast upp framför rutan!

Strax därefter så skadade gamlingen ryggen. Nog har man hört att krämporna smyger sig på vid fyrtio men att det skulle smälla till redan dagen efter anade vi aldrig. Trist. Blir inget med skidande för honom den här gången. Dubbeltrist eftersom en utav presenterna jag gav honom var en dags utmanande åkning med en skicoach. Det blev bara att ställa in och åka till farbror doktorn istället.

Men att få vara här i Åre, som känns så hemma i hjärtat, är helt magiskt.
Eller vad säger du Freja?
Hur känns det att handla på vårt Ica Åre?

Den glada lilla Freja från igår fick ett bakslag och kräktes igen i morse. Fattar inte? Hon blev ju sjuk natten mellan söndag och måndag. Borde det inte vara över by now? Vill inte ha mer sjukstuga nu. Vill vara ute i det vackra vädret och åka skidor med min familj, men det går inte…

Nu ligger även jag till sängs, sjukt illamående. Håller andan av skräck att jag ska behöva spendera fredagskvällen på toaletten. Min värsta mardröm. Tänk bort det, tänk bort det.

Jag mår inte illa, jag kan vara frisk…

Coming up…

Lite försenad pga examination är jag nu redo att fira min fina gubbes STORA födelsedag!

Tjohooo! 🎉

Vilken jäkla skitdag det blev…

LEDSEN! 

Det blir nog inget Åre för oss. Det blir en veckas sjukstuga istället. Freja har blivit magsjuk. Känner mig så galet besviken. Undrar vem av oss som står på tur? Är så livrädd för magsjuka också. Vill bara lämna hemmet och ta in på hotell tills kräket är över. Åhhhh….fan, fan, fan. 😦

Skulle ju examineras idag men det sket sig också. Fick inte tekniken att funka. Tror att det är något fel på mitt headset för när jag pluggade in det så blev jag utkastad från lärplattformen och datorn började snacka om att den inte längre hade kontakt med nätet. Så det blir ny examinationstid för mig. På onsdag. På mannens stora födelsedag. Jippie! NOT! Roligare kan man ju ha det. Och eftersom det är examinerande kan jag inte komma undan det heller… ORKAR INTE! 

Skit är vad allt är just nu.

Eller nästan allt iallafall. Jag blir glad för snön. Den som har kommit i Åre that is. Och jag är glad för mitt betyg i förra kursen som jag fick veta idag. Ett bra betyg i en kurs jag trodde jag skulle behöva tenta om. Känns så ofantligt skönt! Och jag är glad för min nyfunna kursarvän som också bor här på Värmdö. Skönt att ha någon att bolla med och som fattar vad man menar när man tycker att allt känns trögt. 

Något annat positivt är att jag har pratat med två trevliga män i Åre som jag har lite på G med framöver. Älskar härliga människor som underlättar och bidrar med solsken i vardagen!

Så mitt i allt elände så kan jag ändå plocka fram en liten strimma av ljus.
Fast det sitter bra långt in idag. 

Söndagsmys…

Efter en god middag med familjen sitter jag i soffan och njuter resterna av ett glas rött och ett par avsnitt av Bron. Barnen ligger i säng och mannen jobbar.

Ensamhet när den är som bäst!

Så sant…

”När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ” Gammalt kinesiskt ordspråk..

Jag har stressat alldeles för länge nu, känner verkligen hur stressen äter upp mig inifrån. På riktigt. Kan inte sova, vaknar upp i panik och ångest. Ligger alltid tre steg efter. Vet inte hur jag någonsin ska komma ikapp.
Har suttit och jobbat med min uppgift hela helgen, i morgon ska jag examineras (hemska tanke) men sen bär det äntligen av till Åre! Ska bli så underbart skönt. Min kurs är inte över än, nu väntar den hemska sluttentan, men att få spendera tid i mitt vackra Åre är som balsam för min trötta själ. Jag längtar!

Hoppas ni har haft en skön helg och att en fin vecka väntar.
Kramis!

Coolt…

Titta vilken fin papegoja…

Eller?

Det hela är faktiskt en ”synvilla” för faktum är att det inte alls är en fin fågel utan en kroppsmålad kvinna…

Titta riktigt noga så ser du…

Häftigt.

Home is where the heart is…

Oliver: Åker vi hem i morgon eller på måndag?
Jag: På måndag.

På måndag åker vi hem till Åre igen. ❤️

Dagarna vi minns…

…är ofta de helt vanliga dagarna. De som tillsynes saknar särskilt innehåll kan bli de mest värdefulla.

Började med lång frukost med familjen följt av en lång skogspromenad med mannen och hunden. En perfekt start på dagen!

Thelma och jag fick sen en dag i Forum. Mysigt. Hon shoppade kläder och presenter till kvällens party. Jag tittade på en massa fina grejer, provade en del, fick beslutsångest och åkte hem med ingenting. Fast Thelma var nöjd med dagens inköp och det är ju huvudsaken.

Kom hem och möttes av ett hus fullt av glada barn och ändå fattades de två stora, Thelma var ju med mig och Willow är typ aldrig hemma. En man i blåbrallor kom ner från övervåningen för att säga hej. Han hade jobbat på däruppe hela dagen och verkade nöjd med dagsverket.

Vi samlas för en minut för att stämma av, hur har dagen varit? Alla har så mycket att berätta, mannen med sitt bygge, vi med vår shopping och barnen med sina tokiga små upptåg. Vi delar en stund tillsammans och så plötsligt försvinner alla in i sitt igen.

Det är som att vi är en enda gemensam vågrörelse av liv.

Känner mig så tacksam för min fina lilla familj, känner mig så tacksam för områdets alla ungar som kommer förbi och förgyller vår tillvaro med sina levnadsglada små själar.

Det är tillsammans vi skapar historia, det är tillsammans vi delar livsöden, det är tillsammans vi fyller dagarna vi sedan tänker tillbaka på och minns.

Fint.

Äntligen fredag!

Fast när man pluggar så betyder det egentligen ingenting. När man pluggar så är man aldrig ledig. Det dåliga samvetet över att man hela tiden borde göra lite mer och vara lite bättre hänger alltid över en och stör i helgfriden.

Har suttit och skrivit på min examinerande uppgift hela dagen och har kommit typ…ingenstans. På måndag morgon ska den förhöras. Av en lärare som jag är skiträdd för. Han blev typ arg när jag ställde en fråga när vi var på HiG sist. En fråga som alla undrade men som bara puckot jag språkade ut högt. Han förutsatte att jag var en erfaren lärare som var där på fortbildning och blev arg när jag inte förstod hans knackiga instruktion. Jag tror att han blev arg för att min frågeställning fick honom att framstå som oförberedd. Jag lite kränkte hans manlighet där och han var av typen som inte gillar att bli ifrågasatt av en kvinna.

Nu är jag skiträdd för att han kommer att såga mig oavsett vad jag presenterar på måndag och jag är rädd att han kommer att säga något som får mig att framstå som idioten i sällskapet. Inte för att jag egentligen bryr mig. Eller jag menar jag borde inte göra det. De här kursarna träffar jag ju mest online och de bor utspridda överallt, från Småland via Åland till Skellefteå. Jag kommer förmodligen aldrig att träffa dem igen efter utbildningen. Så varför ska jag bry mig om vad de tycker om mig? Fast det gör jag. Lite iallafall. Jag vill inte bli utskälld och bortgjord framför klassen. Det känns typ pinigt om jag får återvända till fjortisåldern för en stund.

Nåja. Det blir som det blir och blir det inte så så blir det nog bättre.

Fredag it is och jag tänker lägga studierna åt sidan nu även fast jag inte borde och jag tänker tända ljus, spela musik och ta mig ett glas vin när kvällen kommer. Och jag tänker njuta av stunden och min lilla familj och framför allt så tänker jag andas ut och bara vara.

Trevlig helg på er!

En bra dag!

Vaknade i morse och kände mig lycklig! Liksom bubbligt glad och lätt i tanken. Så vill jag vakna varje morgon!

Den positiva känslan backades upp av det härliga vädret! Vilken fantastiskt fin dag vi fick idag!
Strålande sol och lång härlig skogspromenad!

Jag fullkomligt älskar att ströva i skogen med min lilla följeslagare.
ÄLSKAR!
Skulle nog kunna vandra omkring där med mina tankar hela dagen men det går ju tyvärr inte, har ju de här förbaskade studierna som ständigt flåsar mig elakt i nacken. Lika mycket som jag njuter av naturen avskyr jag att plugga.
AVSKYR!

Alltså missförstå mig rätt. Mycket är intressant men upplägget är så himla luddigt. Lärarna verkar inte riktigt själva ha koll på vad det är de vill att vi ska göra och det kommer olika bud hela tiden. Blir helt förvirrad. Tappar all motivation faktiskt. Vill ha ut min examen men…ibland så…jag vete fasen… Men det är väl som alla säger, lärarutbildningen är något nödvändigt ont som man måste ta sig igenom fast den riktiga utbildningen börjar först när man kommer ut på plats. Knäppt upplägg kan jag tycka men det är så det verkar vara. Bara bita ihop och hacka sig igenom antar jag. Men jag avskyr det. Det liksom knyter sig i magen varje gång jag sätter mig framför datorn eller dyker ner i litteraturen och hela mitt bättre vetande skriker åt mig  att jag är på fel spår…buhuuu….det här gör mig inte lycklig. Fast jag vill ju dit, till sen…eller? Blir nog galen snart…

När allt kändes som allra jobbigast och hopplösheten hade slagit sina vassa klor i mig så dök plötsligt min man upp med lunch!
Är han inte för härlig så säg…😋
Lyckans bortskämd är jag! 💕

Okej då…

Visst, han är väldigt snäll och omtänksam men att han kommer hem med lunch bara för att ta hand om sin hårt studerande och lite därför olyckliga hustru var väl kanske inte hela sanningen…
Vi skulle på ett möte tillsammans på eftermiddagen och i kväll är han i stan och lagar finmat på finkrog med finfolk och har det nog väldans bra medan jag som vanligt är ensam hemma med barnen.

Fast det är ju väldigt flott det med. 😊

Dagarna.

Det har varit dåligt med bloggandet ett tag. Jag har haft fullt upp med flytt och plugg och jag har faktiskt inte känt någon lust att skriva. Vet inte riktigt hur jag ska göra med bloggen. Den skulle ju handla om vår tid i Åre som ju först var tänkt att vara ett halvår som sen blev lite mer än ett år. Nu är vi ju tillbaka här på Värmdö och jag vet inte om jag har någon lust att fortsätta blogga på den här adressen eller egentligen överhuvudtaget. Fast…jag är ju en skrivande person så någonstans kommer väl orden att printas även i fortsättningen…

Så. Dagarna. Dagarna som gått sedan sist. Vad kan jag säga om dem?

Jag har varit sjuk och känner mig fortfarande inte bra. Lätt febrig och förkyld. Så segt. Känner mig så trött och olustig och trött, så jag det? Trött! Hela familjen går runt lite halvkrassliga och väntar på sommar och lata dagar i solen tror jag. Längtar verkligen efter sol och värme nu. Behöver det. För både kropp och själ. Äter mina d-droppar men jag behöver få vistas i ljuset.

Var i Gävle i slutet av förra veckan. Körde upp och ner så det blev långa dagar. Önskar att jag hade bokat hotell, hade sån himla otur nämligen på torsdagen och hamnade i den fruktansvärda trafiken efter en svår olycka. Vägen var avstängd fram till midnatt så det blev att först sitta i totalt stillastående köer (ni känner kanske igen paniken som infinner sig när psyket plötsligt börjar känna sig väääldigt kissnödigt bara för att det är skvatt omöjligt att komma någonstans, eller den höga igenkänningsfaktorn med Michael Douglas i Break Down då man kommit exakt trettio centimeter framåt på en halvtimme och plötsligt känner att döda för en väg ut ur helvetet kanske inte är en sån tokig ide trots allt) för att sen så småningom försöka hitta alternativa småvägar runt världen för att kunna ta sig hem. Var så sjukt slut när jag väl landande hemma i soffan och då var det i stort sett dags att åka tillbaka igen. Suck.

Är väldigt glad för min man iallafall. Han fixar allt så galant. Ordning på kidsen och maten på bordet när jag kommer hem. Ljuvligt! Och på morgonen går han upp extra tidigt för att fixa kaffe och macka åt mig att ta med i bilen medan jag kan ägna min tid att få ordning på mig själv.
Varför ska han ha en klapp på axeln för att han hjälper till, är det bara för att han är man tänker ni kanske? Sånt här gör ju vi kvinnor hela tiden och ingen tackar oss för det, det tas liksom bara för givet.

Och det är väl just det.

Jag vill inte ge honom en dunk i ryggen och säga att han är så himla duktig eller så, för det tycker jag inte, men jag är samtidigt väldigt tacksam för att han är som han är eftersom jag vet att många män inte är så.
Jag hör ju hur bortskämda många män blir av sina kvinnor. Jag hörde det sist på kursen, kvinnor som oroar sig att de inte förberett och fixat nog, som oroar sig för att de kanske har glömt något, som om de lämnat barnen hemma utan vuxen.
Jag hör om hur kvinnor slår knut på sig själva runt dygnets få timmar för att avlasta sina män i att ta ansvar. De kliver upp i ottan för att lägga fram kläder till barnen, packa deras väskor, skriva lappar med tider och kom ihåg och ditten å datten så att man undrar om de här männen överhuvudtaget har en aning om hur deras barns vardag ser ut. Det är kvinnorna som planerar middagarna och ser till att det finns mat i kylskåpet (helst färdig att bara värma på) och för säkerhets skull så bokar de backup från mormor och farmor om det på något vis skulle bli för svårt för den stackars mannen att spendera ett dygn ensam med sina barn.
Man kan ju fundera över vad detta egentligen lite omyndighetsförklarande beteendet lämnar kvar för mannen att göra? Om det sen är kvinnans eller mannens ”fel” att det blivit så låter jag vara osagt, men jag har noterat att de män som är frånskilda och ensamma tvingas ta ansvaret för barnen varannan vecka verkar klara det galant så…?

Känner mig hur som helst otroligt glad över att min man delar mitt liv, vårt liv, på alla plan och jag vill gärna visa min tacksamhet för det. Bra beteende ska ju uppmuntras eller hur?! Så alla ni som har det lika gött som jag 😉 glöm inte att ge era män en kram och ett par uppmuntrande ord då och då. Det är så lätt att ta det goda för givet och bara hugga när det blir tokigt. Och gudarna ska veta att jag gnäller på den stackars mannen ändå, hur mycket han än anstränger sig och står i. Det är liksom oundvikligt att inte störa sig på saker. Hur bra han än må vara så gör han ju ändå alltid fel…typ. Jag är kvinna. Han är man. I den ordningen. 😉

Så länge man mår bra så får man ju givetvis göra som man vill, det som funkar för en kanske inte passar en annan, men jag kommer iallafall aldrig att curla varken man eller barn. Jag tror det är att göra dem en björntjänst. Att curla lämnar inget utrymme att få växa och bygga upp en stark självkänsla och det minskar möjligheterna att känna förståelse och respekt för varandra.

Nog om det.

Oliver har haft fullt upp i helgen. Först var han hos en tjejkompis på biokväll och dagen efter var det kalas hos en annan gammal vän. Fullt upp från start. Känns härligt att åter ha huset fullt av ungar som springer ut och in. Älskar att höra hur sonen och hans vän sitter uppkrupna i soffan och skrattar. Det låter så härligt och äkta. Jag blir varm och lycklig ända in i själen!

Nej vet ni, jag måste plugga. Jag har ett arbete som ska examineras om ett par dagar och jag har inte ens orkat börja titta på uppgiften. Innedagarna i Gävle sög liksom musten ur mig och sen kom helgen och den ville jag spendera med familjen och igår ville inte Freja gå till förskolan så då åkte vi till Forum och shoppade och åt lunch och bara myste hela dagen.

Det är bra att lyssna inåt, att leva i nuet och bara göra det man verkligen vill. Ta vara på livets alla små stunder. Att leva och njuta här och nu…

Problemet är bara att man hamnar så långt jävla efter hela tiden…

Lexie…

Jo, jag vill bara säga att Lexie mår bättre. Hon har fått medicin och börjar så sakteliga bli sig själv igen.

Tack för era fina tankar och ord.

Akut sjuk liten tjej…

Mannen och Thelma är på väg till doktorn med vår fina lilla vovve.
Hon har verkat lite hängig i ett par dagar nu och igår fick hon problem med magen. Idag har hon bara blivit sämre. Hon varken äter eller dricker och hon orkar knappt stå på benen.
När Wilma kom hem orkade hon inte ens hälsa och ändå låg hon ute i hallen. Hon som brukar bli så glad och till sig när nån kommer.
Hon är helt förändrad och bara ligger där i sin korg och ser olycklig ut.
Nu på kvällen så försökte hon resa sig för att gå ut och då rann det rent blod ur henne så det blev akut till sjukhuset. Barnen blev ordentligt skärrade och är rädda att hon kommer att dö nu. Själv försöker jag tänka positivt men visst är jag orolig jag med, det känns inte alls bra det här.

Nu ber vi för att hon snart ska må bra igen…

Vår fina Lexie ❤️

Värmdö.nu

Borta bra men hemma bäst sägs det ju och just nu känns detta väldigt borta.

Det känns som att vi är här hos mannen på besök, att vi bara hälsar på, firar lite sportlov och snart ska åka hem igen. Känner mig inte alls hemma här längre, har inga grejer, hittar inte i skåpen, är gäst i mitt eget hus. En rakt igenom märklig känsla faktiskt. Jag har flyttat, skapat mig en tillvaro på en annan plats och jag längtar hem.

På den positiva sidan är ju ändå att vi får vara tillsammans hela familjen. Jag trivs nog egentligen väldigt bra som särbo, men jag älskar fortfarande min man och vill ju leva med honom. På riktigt. På heltid. Och när jag ser hur både mannen och barnen lyser upp av att vara en hel familj igen så står det över allt annat. Det är tillsammans vi ska vara. (Fast helst där…)

Vill försöka vara positiv nu, det här blir nog jättebra. Så småningom. Måste bara bo in oss först och hitta tillbaka till vardagen. Vi får börja där och sen får vi se vart det bär.

Nåja, nog om flytten, nu ska jag ta en välbehövlig pausvila från uppackningen och ladda med en kopp svinhett te i soffan. Jag är nämligen helt sjukt sjuk. Dunderförkyld och febrig och uschig och det går ju inte an en härlig fredagskväll!

Kram på er!

foto: Niclas Ström

Titta så vackert! Norrsken över Åre i går kväll. Magiskt! ❤️

Mardrömsrepris…

Har ont i magen, nästan svårt att andas. En vidrig känsla byggs upp inom mig just nu. Har upplevt det förr, bland det värsta jag varit med om.

Tjugo år sen. Jag minns hur jag satt på knä i snön utanför huset och bad till Gud. Bad att det skulle gå vägen, att vi skulle klara oss, att vi skulle vinna den där kampen.

Nu är det dags igen. En riktig rysare.
Sverige – Canada i OS-final.

Nu kör vi!

Fredag!

Veckans bästade dag! Men det är med blandade känslor vi möter denna dag.

Jag sitter med en tenta, deadline idag, går åt helskotta. Den här gången kan jag inte använda den lilla skrivartalang jag besitter för att kamouflera mitt ointresse. Den här gången åker jag dit. Känns skit.

Det är dessutom, och nu kommer det som verkligen har betydelse för denna lite solkigt rosa fredag, barnens sista dag i Duveds skola.

SORG! 😢

Uppdaterat: Barnen har blivit firade, lyckönskade och ombedda att snart vara tillbaka. De verkar vara väldigt omtyckta av både elever och lärare (känns gott i det strängt uppfostrande mammahjärtat). De har tydligen tillfört en massa glädje och positivitet till sina respektive klasser som nu kommer att saknas (tänk om de kunde ta med lite av de där glada jagen hem också? ). 😉
De har på sin korta tid här hunnit bli en viktig sammanfogande länk för vänskap över gränserna. Känns stort att höra. Är en stolt mamma. Det är kanske inte så värst mycket jag lyckats med här i livet men mina barn verkar vara goda medmänniskor och vad är väl viktigare än det?

”De kommer att lämna stora tomrum efter sig, ja det kommer ni att göra allihop, det är en fin familj vi förlorar. Det ska du verkligen ta åt dig av” sa en fröken med tårar i ögonen.

Ord som går in i hjärtat. Vårt älskade Åre och dess underbart härligt fria och levnadsglada innevånare…jag har svårt att lämna det. Svårt att vända tillbaka till det bekanta betungande.

Men…var sak har sin tid och just nu spenderas tiden effektivast på Värmdö. Åre får vänta på oss en stund. Ett steg tillbaka för att komma tre steg framåt – right?

Under kvällen har vi varit iväg och tittat på ett hus, hämtat lilleman hos en kompis och nyss kommit hem för att mysa in oss ordentligt i fredagskvällen. Det är bara jag, mannen och de två små hemma. Stora tjejerna är hos vänner för en sista galen helg innan vi tackar för oss.

För nu.

Mästerkockarna fixar mästarmidda’n. Kycklingrullader a la Mannerström enligt Olivers önskemål.

Upploppet…

Tiden rinner iväg. Jag ser hur timglaset töms på sand. Snart finns inget kvar.

Dags att vända…

Vänskap.

Förlåt.

Det var ju vänskapsdagen igår. Iallafall firades det här i Åre. Barnen hade vänskapsaktiviteter hela dagen i skolan. De var i kyrkan, de sjöng och dansade mm. De har tydligen nåt bus planerat inför världscupen som går av stapeln här snart.

Kompisar.

Det där är ju så himla viktigt. Att ha en vän. Att bli sedd. Att ha betydelse. Alla får tyvärr inte uppleva det, känslan av att ha en riktigt vän, någon som bryr sig om.

På barnens skola, precis som på många andra skolor, arbetar man för att ingen ska behöva vara utanför. Det är en god tanke men är ingen lätt sak.

För någon dag sedan visade Oliver mig en ny skapelse på skolgården. De hade invigt den med pompa och ståt, klippt röda band och sånt.

Ett kompisträd!

Tanken är att den som inte har någon att vara med kan ställa sig vid trädet och om man ser att det står någon vid trädet så går man dit och frågar om den vill vara med.

Hängde ni med? 😊

Det låter ju toppen men funkar det verkligen? Ja enligt barnen så gör det det.

Jag tror de flesta barn är goda av naturen, att de inte har för avsikt att utesluta. Men jag tror att de kan vara uppsluppna i leken och därför ha svårt att se om någon vandrar ensam i utkanten av skolgården och varför? Det kan ju vara så att personen har valt det eller att det är en del i någon annan lek. Vem har tid att observera allt som pågår runt omkring när man är mitt uppe i en fotbollsmatch eller något annat kul?

Men att slänga ett öga mot kompisträdet är lätt att hinna med och ser man att någon står ensam där så vet man…

Där står en kompis som vill vara med och då får den såklart vara det!

❤️

#hoppashoppasattdetärsåenkelt #utanförskapärdetplågsammaste
sättetattförintaenmänniska

I only have eyes for you…

…ja, det ska jag säga till min man i dag. Förutom ett litet paket så ska jag ge honom medveten närvaro och min totala uppmärksamhet.

Jag är mitt uppe i en fruktansvärt trist och omfattande tentaskrivning. Jag är djupt nere i en hopplöst förlamande låg period och min själ är sargad och trött. Jag har ingen ork och ingen lust att överhuvudtaget andas, men idag ska jag ge kärleken min fulla fokus.

Andas.
Ut med det onda och in med det goda.
Stanna.
Det finns ingen morgondag, inget igår, bara nu.

Inget är vackrare eller större än kärleken, inget har en mer helande kraft. ❤️

Alla datorer, paddor och telefoner undanbedes för ett dygn. Inget messande, mejlande eller andra sociala uppdateringar är tillåtet. I dag kopplar vi av och ifrån…

Därför är detta inlägg skrivet igår och publiceringen tidsinställd så att ni kan läsa det idag. För jag vill naturligtvis önska er en…

Ta hand om varandra och kärleken!
❤️
And always remember…

Dålig dag.

Ute är det strålande vackert. Skutan gnistrar i solens sken. Det är magiskt. Att bara stanna upp och andas in, känna de krispiga dofterna, känna den mjuka vinden. Livet. Det är vår i luften och man borde känna sig alldeles lycklig. Det gör inte jag. Inte idag. Idag är det bäckmörkt inom mig. Idag är en sån dag då jag mest av allt vill dö.

På väg hem från lämningen i morse så funderade jag på om det kanske är dags att jag lämnar livet trots allt. Det kanske är dags nu? Jag kommer ju ingenstans. Vet inte vart jag vill. Hittar inte ut och är helt vilse i mitt inre. Kanske jag har gjort mitt här på jorden? Världen är vacker, särskilt idag, men jag har mer och mer svårt att känna tacksamhet för det lilla. Vet inte om jag har lust att försöka mer.  

Idag, den vackraste av vintervita dagar är helt svart för mig. Känn ingen oro nu, det här är inget nytt. Svarta dagar har varit min vardag sedan jag var barn. Svarta dagar med en intensiv längtan efter frid. Jag har aldrig varit rädd för döden, den är min räddning, mitt lugn, mitt mål. Men jag har hittills varit för nyfiken på att upptäcka vad som finns på vägen mot slutet för att ta en genväg dit. Har inte velat skynda. Kommer ju dit tids nog. Friheten ligger i den trygga känslan att det är jag som bestämmer. När det är dags. Det finns de, jag skulle vilja säga de flesta, som påstår att det inte är den enskildes sak att bestämma, men det struntar jag i. Varför fortsätta när det inte längre finns någon glädje? Och helt ärligt…vem skulle ens märka om jag försvann?

Kardiologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus sa till oss när vi satt där med det färska beskedet om vårt barns svåra hjärtsjukdom att ”det viktigaste för en människa är att ingå i ett sammanhang”. Gör man det, känner man det, att man ingår i något större, att man är en del utav något, att man har betydelse, så spelar resten inte så stor roll. Jag tror det är sant. Problemet är att jag inte ingår i ett sammanhang. Jag är ensam. Utanför. Jag är ingenting. Jag finns inte och ändå så är jag här…

Det är svårt att hålla sig vid ytan. Tröttsamt. Jag har lärt mig att kontrollera mina tankar, vet att allt styrs av vad jag tänker och hur jag förhåller mig till mina känslor. Jag har lärt mig att observera mina tankar och låta de onda passera. Att se ljuset i det lilla och bygga livet på det jag faktiskt har. Men så kommer de här dagarna då det svarta hålet inom mig får kraft, då jag sugs ner i mörkret, oförmögen att stå emot. Då bleknar allt som är verkligt och jag för en stilla kamp om livet, inom mig.

Äsch, tror jag avslutar nu. Kanske inte livet, men att försöka förklara. Det är ändå ingen som förstår.  Så jag nöjer mig med att säga att idag är en jävla skitdag, det var skönt att få skriva av sig och så sätter vi punkt här.

 

 

Är så galet trött…

Vem tar disken?

Jag! 😊

Älska Åre!

Ja man måste verkligen älska livet här! Tjejerna kom hem från skolan, käkade lite mellis och hoppade sen i pjäxorna för ett par timmars bus i backen innan liftarna stängde. Vilken frihet, vilken lyx!

Känns olidligt att lämna detta.
Även för en kort stund.

Reminder…

Så viktigt! ❤️

En lillebror är en lillebror…

Thelma babblar på medan Oliver smyger i bakgrunden…

Nöjd! 😊